sinaida

Johan flyttades i lördags från Danderyd till Karolinska. Han fick ligga på Neuro, samma ställe som pappa var på. Det var lite fram och tillbaka, olika bud men någonstans stod det ändå klart att han skulle opereras på onsdag. Måndag kväll kommer och sjuksköterskan berättar att de har fått in läkarna lite tidigare så operationen kommer att ske redan på tisdagen. Skönt att det blir gjort!

På tidsdagen försöker jag att sysselsätta mig. Jag tvättar och sitter och syr. Mamma är i vallentuna för att hålla mig sällskap. Efter lunchen är när jag skulle ringa in och höra hur det har gått. Och det gör jag, men johan har inte kommit upp på avd än. Vilket innebär att han antingen ligger kvar i operation eller att han inte har vaknat på uppvaket.

Ringer tillbaka efter en timme, fortfarande ingen info. Och sedan efter en timme igen. Börjar känna att jag vill veta. Lugnet i magen byts för varje samtal ut mot mer oro. Jag pratar till och  med med patienttjänst som inte ens hittar någon patient med johans personnummer... Det tar säkert en 5 samtal till innan jag får reda på att han inte kommer att ligga på den avd som vi först fått veta. Så då börjar jag ringa till den andra avdelningen. Det tar några samtal men sen så har han äntligen kommit upp på avd. Jag får efter ett tag prata med en sjuksköterska som säger att operationen har gått bra. Det lättnadskänsla som infinner sig gör att jag nästan svimmar. Benen ger vika och jag sätter mig i soffan och bara gråter. Min älskling har klarat operationen väl!! :-)

Jag sätter mig i bilen. Körde nog ganska snabbt om jag ska vara ärlig. Precis innan jag ska gå in på rummet så försöker jag förbereda mig för vad jag kommer att se. Tänkte mig lite någonting i stil med mumien bandage. Men så ser jag roomservice på tv:n och en väldigt vaken johan i sängen. Det enda som ens avslöjar att har har genomgått en operation i hjärnan är lite ståltråd i näsan. 

Det är så skönt att denna del är över. Vi får vänta i några veckor på att få veta mera om tumören, men det är nästa steg. 

I lördags så var jag iväg på 3-d ultraljud med mamma. Johan skulle också ha följt med men av förklarliga skäl så var han lite upptagen...

Lillpojken låg iallafall och sov under hela undersökningen. Han låg och tryckte mot moderkakan så att det var svårt att få bra bilder. Undersökaren gjorde allt han kunde för att väcka honom, eller iaf få honom att flytta på sig lite men utan resultat. Han är som far sin!! 

Det var ganska surrealistiskt att se bebisen på skärmen. Jag har kollat på dvd:n många gånger efteråt bara för att försöka förstå lite till. Det ligger en liten perfekt gosse och växer i min mage. :-D